Tidens korta historia

Tid
Tid är en period mellan två tidpunkter.Till en början mätte man tiden genom att följa solens läge på himlen.
ca 2200 f.Kr Stonehenge användes möjligen till att mäta tiden.
ca 1500 f.Kr. Solur i Egypten. Skuggan från gnomon faller på olika punkter på urtavlan vid olika tidpunkter
  En timme uppstod när egyptierna delade in den ljusa delen av dagen i tolv delar. Senare delade man också in natten och dygnet fick 24 timmar.
  På sommaren var dagens timmar längre än nattens timmar. Först på 1300-talet övergick man till jämlånga timmar.
ca 400 f.Kr.. Babylonierna delade in timmen i 60 delar och dessa delar i ytterligare 60 delar. Så uppkom minuten och sekunden.
890 e.Kr. Englands kung Alfred den store använde ett ljusur.
1100-talet Timglaset uppfanns i och med glastillverkningskonsten
1300-talet De första tornuren i kloster. Uren saknade tavla – bönetiderna meddelades genom klockringning.
1386 Det äldsta mekaniska ur som fortfarande fungerar byggdes i Salisbury katedral i England.
1510 Peter Henlein byggde den första bärbara klockan.
1550 Finlands första kuggur i Åbo slott.
1582 Galileo Galilei bevisade att pendelrörelsen är regelbunden.
1657 Christian Huygens byggde det första pendeluret.
1700-talet Fickuret var endast de rika herrarnas smycke.
Början av 1700-talet I Österbotten började man tillverka golvur.
1730 Gökuret uppfanns i Schwarzwald.
1754 Pendelurens gångavvikelse minskade till 10 sekunder per dygn.
1760-talet En professionell urmakarkår började bildas i Finland.
1800-talet Fickur började tillverkas industriellt
1840-talet De finska urmakarna utbildade sig i S:t Petersburg. Urmakarna fick sin utbildning enligt principen lärling – gesäll – mästare.
1880-talet I och med järnvägarna tog man i hela Finland i bruk Helsingfors lokaltid
1884 Greenwichtiden blir internationell universaltid GMT (Greenwich Mean Time).
1905-1910 Finlands första urmakarskola verkade vid hantverksskolan i Anttola
1921 Finland började använda den internationella universaltiden GMT +2.
1927 Det första kvartsuret konstruerades av Marrison, Giebe och Scheibe.
1940 En urmakarutbildning inleddes vid Westends läroanstalt för invalider i Esbo och fyra år senare grundades urmakarskolan i Lahtis.
1948 Det första atomuret byggdes i USA
1959 Urmakarskolan flyttade till Hagalund.
1967 Kvartsarmbandsuret Beta 1.
1970-talet De digitala kvartsuren blev allmänna.
2000-talet För att mäta tiden på jorden används atomur på olika håll i världen. Genomsnittstiden av dessa är den koordinerade universaltiden på jorden. (UTC, Coordinated Universal Time)

Tidmätningen före den mekaniska klockan

Solur

Man känner varken till solurets ålder eller dess uppfinnare, men man vet att babylonierna använde solur redan för 5 000 år sedan.
Med soluret mätte man tid ända fram till 1800-talet. Fram till 1700-talet användes solur för att fastställa tiden på fartyg.
Vattenur

Vattenuret är troligen lika gammalt som soluret och användes vid sidan av soluret på natten och vid mulet väder.

Egyptierna använde vattenur åtminstone redan på 1400-talet f.Kr. och greken Anaximander sägs ha byggt ett vattenur ca 550 f.Kr

Ljusur

Ljusuret visar tidens gång genom att bli kortare eller med hjälp av fallande kulor som stöpts in i uret. Ljusuren omnämns första gången på 600-talet i England.

Timglas

Timglaset uppfanns i Egypten på 1500-talet f.Kr. i samband med glastillverkningskonsten. På grund av glasets höga pris var timglasen länge dyrbara lyxföremål. Först på 1400-talet blev timglasen vanliga i Europa, och på fartyg använde man dem för att mäta vakterna ända fram till slutet av 1800-talet.

 

De första mekaniska uren

Enligt sägen skulle munken Gerbert (ca 945–1003) från Magdeburg ha byggt det första mekaniska uret i sitt kloster år 995.

På basis av skriftliga källor kan de första mekaniska uren dateras till slutet av 1200-talet. De äldsta anteckningarna om tornur med spindelgång är från England år 1288, Frankrike 1300 och Tyskland 1305. De var stora och hade en enkel konstruktion. De drevs av en lodrät spindel och lod fungerade som kraftkälla.

På 1500- och 1600-talet fanns det ett akut behov av att ersätta spindeln med ett exaktare gångverk. Leonardo da Vinci (1452–1519) skisserade pendeluret 1494, men sin vana trogen förverkligade han inte sin idé.

Galileo Galilei (1564–1642) konstaterade år 1583 att pendelns svängningstid var konstant och funderade på användningen av pendel i ur. Först år 1641 ritade man emellertid en bild av pendeluret enligt den gamla Galileis anvisningar.

Den holländska vetenskapsmannen Christian Huygens (1629–1695) skissade upp pendeluret år 1656 utan att känna till Galileis uppfinning.

De första mekaniska uren var stora under, som man kom för att bese även långt ifrån, samt föremål för livliga diskussioner bland vetenskapsmännen.

Den första mekaniska uret i Finland

I Finland togs de första mekaniska uren i bruk i slutet av medeltiden. I Åbo slotts inventarieförteckning nämns ett ur redan år 1550. Uret var möjligen tillverkat av dominikanmunken Petrus. Uret var antagligen ett kuggur av trä som drevs av lod.

I slutet av 1550-talet kom en annan klocka till Åbo slott. Denna information härstammar från ett brev av hertig Johan (1537–1592) av år 1559. I brevet nämner hertigen att standarden på slottet blivit betydligt bättre och att där finns två väggur ”som går av sig själva”. Hertigen planerade också att montera ett tornur på slottet, men denna plan förverkligades inte.

Åbo domkyrka fick ett ur under senare hälften av 1500-talet. Uret fanns antagligen i ”sejarkammaren” i kyrkans västra del. Närmare uppgifter om urtillverkaren och konstruktionen saknas.

Under 1600-talet blev tornuren allmänna i de finska städerna. Städerna skaffade ur till rådhus- och kyrktorn varifrån stadsborna kunde se och även höra tidens gång.

De första bärbara klockorna

Det mekaniska uret var till en början bundet till ett ställe. Det gick inte om man förflyttade det eller försökte bära det med sig. Från början av 1500-talet finns en skriftlig uppgift om att en låssmed tillverkade järnur med många kugghjul och att uren gick även om man förflyttade dem.

Peter Henlein (ca 1485–1542) från Nürnberg byggde år 1510 det första uret som gick i vilket läge som helst. Han anses därför vara den som uppfann fickuret. De första bärbara klockorna var cylinderformade och relativt stora och tunga.
 

Tornuret på Helsingfors järnvägsstation

Tornuret på Helsingfors nya järnvägsstation fick sin första mekanism år 1919, nio år efter att stationen blivit klar. Av allt att döma var köpet misslyckat. Det förtretliga stationsuret stannade allt emellanåt och var ett nyhetsämne som man skrev om i rikstidningar.

Detta nya urverk skaffades år 1931. Klockan var i oavbruten användning ända fram till 1980 och kunde på goda grunder kallas Finlands mest betraktade klocka. Ibland har den därför även skämtsamt kallats för Finlands Big Ben.

Golvur

Golvuren, mer kända under namnet moraklockor, har varit populära alltsedan det blev möjligt att tillverka dem i mitten av 1600-talet efter att pendeln och driftsmekanismen uppfunnits. Som klocktyp härstammar golvuret från England och Holland där man började tillverka höga klockskåp för att skydda pendeln och loden.

Golvuren var värdefulla och fanns till en början endast i kyrkor och rådhus samt i adelsgårdar. Under senare hälften av 1700-talet kunde man redan påträffa golvur i förmögna borgarfamiljers salonger.

Golvuren var som mest populära under första hälften av 1800-talet. Produktionen av golvur började dock avta i mitten av 1800-talet, när bords- och väggur, som serietillverkats vid klockfabriker i Europa och hade en modernare stil, kom ut på marknaden.


 
Urmakarsläkten Könni

Släkten Könni är vår mest kända urmakarsläkt. Jacob Jacobsson (1721–1794) anses vara släktens förfader. Som sockensmed i Ilmola bosatte han sig på Köningsbäck gård och byggde väggur.

Av Jacob Ala-Könnis (1774–1830) klockor är den senatens uteklocka i Helsingfors den mest kända. Jacobs bror, Johan Yli-Könni (1782–1855) byggde vid sidan av vägg- och skåpur även tornuret på Helsingfors domkyrka. Johan Yli-Könni den yngre (1798–1865) utökade släkten Könnis urmakarverksamhet och gjorde den fabriksmässig. Produktionen vid ”fabriken” var koncentrerad på golv- och väggur.

Släkten Könnis första klockor var enkla s.k. drängstugklockor som gick ett dygn och hade två visare, men snart började de också tillverka mer komplicerade klockor. I slutet av 1700-talet byggde de redan klockor som var utrustade med repeterverk. I början av 1800-talet tillverkade familjen Könni bl.a. arbetskrävande kalenderur med sju visare och i någon mån även fick- och bordsur.

 

 

De första fickuren

De första klockorna som man kunde bära med sig hade spindelgång och var stora och tunga, men under 1600-talet blev klockorna mindre och man kunde börja kalla dem fickur. Tack vare nya uppfinningar, såsom snäckan och spiralfjädern, började fickuren gå mycket exaktare och på 1680-talet började man vid sidan av timvisare även använda minutvisare i fickur.

År 1695 byggde engelsmannen Thomas Tompion (1639–1713) cylindergången och därmed fick man ett exaktare gångverk som ersatte spindelgången. År 1720 fick mekanismen sin nuvarande uppbyggnad då Tompions elev George Graham (1674–1751) förbättrade mekanismen.

Cylindergången var exaktare än spindelgången, men det var först engelsmannen Thomas Mudgen som år 1760 uppfann den fria ankargången som löste problemet med den otillräckliga gångnoggrannheten. Den fria ankargången har genomgått vissa tekniska förbättringar, men används fortfarande i mekaniska fick- och armbandsur.

Engelska fickur

Den engelska klocktillverkningens guldålder var ca 1650–1850. Tack vare stödet från den kungliga familjen och deras intresse för klocktillverkningen, bygget av det kungliga observatoriet i Greenwich 1675 samt tack vare uppfinningar av sådana mästare som Robert Hooke och Thomas Tompion blev London centrum för klocktillverkningen.

Franska fickur

Till den kungliga urmakarens privilegier under solkungen Ludwig XIV:s (1638–1715) tid hörde bostad i Louvre, oavhängighet från yrkesgillet, årslöner och förstås regelbundna middagar vid hovet.

Fransmännen var pionjärer inom modet redan på 1700-talet. Vid den tiden hängde en modemedveten parisare två fickur i sin châtelaine vid midjan. I Giacomo Casanovas (1725–1798) memoarer finns ett avsnitt om modeslavar: ”På bjudningen i Paris var jag klädd i satinbyxor och en askgrå rock med dekorationer som redan i sig var värda tusen lire. På mitt bröst hängde jag ett kors och till sist två fickur samt två snusdosor.”

Schweiziska fickur

Schweiz blev den stora tillverkaren av klockor under första hälften av 1700-talet. Urmakargillet i Geneveområdet hade vid den tiden redan 1095 medlemmar. Från Geneve exporterade man på 1790-talet 14 000 guldur och 45 000 silverur.

Hemligheten bakom den schweiziska urproduktionens tillväxt anses vara ombudssystemet som uppkom under senare hälften av 1700-talet. Ombuden koordinerade arbetet mellan urmakarna, boettmakarna och tavelmålarna och marknadsförde produkterna vidare.

Ombuden i Geneve, Le Locle och La Chaux-de-Fonds började regelbundet besöka europeiska mässor inom branschen. Det var även de som låg bakom klockhandeln till Ryssland och Kina. På så sätt öppnades en världsomspännande marknad för den schweiziska urproduktionen.

Svenska fickur

En ung mans väg till urmakare började vid 12–15-årsålder med en lärlingstid på ca fem år i mästarens verkstad. Efter väl avklarat gesällprov gick gesällen vanligen tre år i lära hos en utländsk mästare. På 1600-talet for man i lära till Tyskland och på 1700-talet till London och Paris. Senare inhämtade man sina kunskaper i Schweiz och S:t Petersburg. När man återvänt hem var det möjligt att ansöka om lov för att utföra mästarprovet och för att arbeta under eget firmanamn.

I slutet av 1700-talet grundade man föreningar för hantverkare och fabrikörer. Till urmakarföreningen i Stockholm, som fanns redan 1788, hörde 45 urmakare med mästartitel.

”Strandrolex” på 1700-talet

Redan på 1700-talet hade klockförfalskarna tanken att producera klockor så billigt som möjligt för att få större ekonomisk vinst. De material och arbetsmetoder som användes vid tillverkningen av förfalskningar var billigare än i vanliga klockor.

De förfalskade fickuren är huvudsakligen från den angivna tiden. De förfalskade fickur som förekommer i Finland är i huvudsak från slutet av 1700-talet eller första hälften av 1800-talet.

Ryska fickur

Före år 1700 var fickuren sällsynta i Ryssland. Tsarfamiljen hadpå 1700-talete vid den tiden 23 klockor i sin ägo, bojarerna 24 och ärkebiskoparna 9.

I slutet av 1700-talet blev klockor vanliga. Utöver urmakare fanns det i S:t Petersburg flera yrkeskårer som specialiserat sig på att tillverka olika fickursdelar. Tavelmålarna, boettmakarna och tillverkarna av visare och t.o.m. oror var alla specialister inom sitt eget område. Uraffärerna i S:t Petersburg använde i hög utsträckning schweizisk-franska råurverk i sina klockor. Fabrikerna levererade halvfärdiga urverk till S:t Petersburg, där man lade sista handen vid dem, signerade dem med sitt eget namn och antecknade S:t Petersburg som tillverkningsort.



.

 


Urmakarna i Finland på 1700- och 1800-talet

En utbildad urmakarkår började bildas i Finland efter mitten av 1700-talet, då ett tiotal urmakare från Stockholm flyttade till landet. Under 1700-talet torde man i Finland ha tillverkat ungefär 500 fickur.

I sekelskiftet 1700 och 1800 var fickuret ett beskattningsbart lyxföremål som endast de som var mycket rika kunde skaffa sig. Ett fickur med guldboett kostade i stort sett lika mycket som ett stadshus och för ett silverur fick man betala priset av en ridhäst. Vid den här tiden fanns det endast ca 12 000 fickur i Finland.

De nära kontakterna till Stockholm fortsatte ännu i början av den autonoma tiden, men den stora marknaden i kejsardömets huvudstad började locka. På tjugo år ökade S:t Petersburgs betydelse så kraftigt att nästan alla urmakare som inledde sin verksamhet på 1840-talet hade skaffat sin utbildning där. På 1890-talet fanns det redan fler finländska urmakare i S:t Petersburg än i Finland sammanlagt.

 

Sjökrometrar

Tack vare upptäcktsresorna på 1600-talet fick européerna kunskap om andra världsdelar långt bortom haven. Utan sjöfart var det dock omöjligt att dra nytta av de nya länderna, och sjöfarten var besvärlig utan en exakt klocka. Längdgraderna, som behövdes för att bestämma positionen, kunde i praktiken endast fastställas med hjälp av en klocka.

Konkurrensen var hård om herraväldet över oceanerna. År 1714 lovade Storbritanniens parlament en belöning på 20 000 pund åt den som kunde bygga en klocka med en gångavvikelse på högst 2 minuter under en 6 månader lång sjöresa. Efter otaliga synnerligen fantasifulla experiment utvecklade den engelska snickaren John Harrison (1693–1776) år 1761 ett ur som uppfyllde parlamentets villkor.

Kronometergången användes först och mest i sjökronometrar. Sjökronometern utrustades med en gungande ram och placerades i ett mahognyfodral som skyddade från fukt och stötar. Kronometern var ett av de viktigaste enskilda instrumenten på fartygen.

Fickuren på 1800- och 1900-talet

Under 1800-talet vidareutvecklades ankargången. En viktig förbättring var det s.k. dragning som schweizaren G.A. Lechot uppfann år 1825. Suget säkrade att ankaret hölls på plats i viloläge. En dylik gång kallas schweizisk ankargång. Denna gång är fortfarande den vanligaste i mekaniska fick- och armbandsur.

Redan före år 1800 hade fickuret ungefär samma form som i dag och var utrustat med sekundvisare. Den enda nyheten var uppdragskronan, som blev vanligare i fickur från och med mitten av 1800-talet.



 



Jacquemart-uren

Jacquemart kallas en klocka med rörliga figurer. Dessa placerades ursprungligen i anslutning till tornur i senmedeltida kyrkor och katedraler. De vanligaste figurerna i fickur var änglar och gudagestalter samt hantverkare och riddare.
 

Repeterur

År 1676 uppfann engelsmännen Eduard Barlow och Daniel Quare repetermekanismen utan att veta om varandra. Repeterverket kan kallas fickurets slagverk för när man trycker på en knapp ringer den klockslaget. Mekanismen slår först hela timmar, sedan kvartstimmar (¼-repeterverk) och möjligen ännu de kvarblivna minuterna (minutrepeterverk). Således kan man få reda på klockslaget även i kolmörker.

Mysterieur

En genomskinlig klocka med visare som tycks gå av sig själva kallas ett mysterieur. Urtavlan består av genomskinliga glasskivor som man fäst visarna på. Urverket som byggts runt taveldelen får glasskivorna att snurra och med dem också visarna.


Amerikanska fickur

Åren 1800–1930 flyttade ca 360 000 människor från Finland till Amerika. Det första den manliga emigranten skaffade sig vid sekelskiftet var en kostym och en klocka. Affärer som innehades av finländare besöktes flitigt av de landsmän som inte kunde det nya landets språk. Tack vare posten kunde klockhandel idkas även längre bort. I början av 1900-talet började man importera amerikanska klockor till Finland.

Tillverkningen av amerikanska fickur började i slutet av 1850-talet. Till följd av standardiseringen och de stora tillverkningsmängderna var de amerikanska klockorna billigare än motsvarande schweiziska klockor. De största amerikanska urfabrikerna såsom Waltham och Elgin tillverkade miljontals klockor. För att öka försäljningen började man även göra reklam för klockorna. En hållbar boett och ett tjockt glas är typiska för amerikanska fickur.

 
”Finländska" fickur 

Att urtavlan har finsk text betyder inte alltid att klockan är tillverkad i Finland. Ofta är det urmakaren som beställt önskad text på urtavlan. De äldsta finländska namn som man känner till på fickur var namn på urmakare. Fickur med finländska namn fanns från och med sista kvartalet av 1800-talet. Texterna var ofta förknippade med en växande nationalkänsla, såsom t.ex. namnen Suomi, Sampo och Kullervo. Även djurnamn var mycket populära. Av dessa är Leijona (lejon) det mest kända och används fortfarande; andra djur var bl.a. Hirvi (älg) och Kotka (örn). Klockorna försågs också med ort- och personnamn.

 
S:t Petersburgs inflytande i Finland

Under senare hälften av 1800-talet hade societeten i S:t Petersburg gott om pengar och klockhandeln var livlig. De största klocktillverkarna i staden var utländska och anställde många urmakare även från Finland. I slutet av 1800-talet arbetade det fler finländska urmakare i S:t Petersburg än i Finland. Urmakarna hade många olika arbetsuppgifter. De var specialister på fjädrar, skruvar och andra finmekaniska grejer. I urmakarverkstäderna reparerade man saker av alla de slag, såsom lås, gevär, grammofoner och till och med klarinetter. Hantverkstraditionen i S:t Petersburg bröts när urverkstäderna socialiserades och övertogs av staten efter att tsarväldet störtats.

 
Halsur

Halsuren är lite mindre än fickuren och hänger i en halskedja. Eftersom de var små och därför svårare att tillverka blev de vanliga lite senare än fickuren. I halsuren använde man längre föråldrade gångverk. I början av 1900-talet var det ännu vanligt att halsuren hade cylinderdrift. Särskild uppmärksamhet fästes vid dekorationerna på halsurens boetter.


 


24-timmarstidvisning

När järnvägarna togs i bruk i slutet av 1800-talet blev skrivsättet i tidtabellerna ett problem. I tidtabellerna kunde det stå ”6.9 j.p.p.” vilket betydde nio minuter över sex efter middagstid. Samma tid kunde också skrivas 6.09 i.p. Avsaknaden av ett vedertaget skrivsätt och det faktum att samma anteckning kunde betyda antingen morgon eller kväll ledde lätt till missförstånd. Lösningen blev 24-timmarssystemet och 24-timmarsurtavla. Efter ändringen uttrycktes samma tid 18.09. Övergången till systemet med 24 timmar, som skedde på 1920-talet, gjorde dock människorna i Finland förvirrade. I slutet av årtiondet kunde man köpa klockor som var indelade i 24 timmar.




.
 



Abraham Louis Breguet ja tourbillonkäynti

Maailman ehkäpä kaikkien aikojen kuuluisin kelloseppä oli Abraham Louis Breguet (1747-1823). Hän syntyi Sveitsissä, mutta muutti Ranskaan jo 15-vuotiaana ja pääsi kellosepän oppiin Versailles’hin. Breguet perusti oman yrityksensä Pariisiin Ile de la Citéen vuonna 1775 ja siitä alkoi hänen ainutlaatuinen uransa kelloseppänä, keksijänä ja liikemiehenä.

Hänen uransa alkuaikojen keksintöjä olivat mm. automaattivetoinen kello, repeteerikellon spiraalinmuotoinen lyöntilanka ja kellon iskunsuojalaite.

Teknisesti taitavan ja kekseliään kellosepän lisäksi häntä voidaan pitää myös aikaansa edellä olleena muotoilijana. Hänen nimellään tunnetaan edelleen tyyli, jossa kellon osoittimet, numerot ja hienostuneet kaiverrukset osoittavat suunnittelijansa muototajun.

Breguet -kello oli aikansa kuuluisimpia merkkituotteita. Euroopan hovit sekä diplomaatit, tiedemiehet ja pankkiirit olivat hänen asiakkaitaan. Breguetin valmistama taskukello oli mm. Napoleon Bonapartella.  

Tourbillonkäynti on yksi Breguetin suurista kelloalan keksinnöistä. Se on erittäin vaikea valmistaa niin tarkasti, että siitä olisi todellista hyötyä viimeisimpien sekuntien metsästyksessä. Sitä käytetään vain kaikkein hienoimmissa tasku- ja rannekelloissa. Tourbillonkäyntiä onkin pidetty keksimisestään lähtien todellisen mestarikellosepän ammattitaidon näytteenä. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


.
 
 
   

Gåvur

Personer som på olika sätt utmärkt sig fick av de ryska tsarerna som belöning motta ett fickur med ett porträtt av tsaren. Gåvan ansågs vara ett stort personligt ynnestbevis som var oberoende av mottagarens tjänsteställning




 


Stalins ur
 

Stalin tänkte uppenbarligen fortsätta traditionen med att ge gåvour i Sovjetunionen, eftersom han i början av 1950-talet beställde ett parti fick- och armbandsur med självporträtt från urfabriken Revue i Schweiz. Urpartiet disputerades troligen aldrig, därför att Stalin dog år 1953.



 



Wäinö Maukonen

Vår internationellt mest berömda urmakare var Wäinö Maukonen (1877–1929) som på 1910- och 1920-talet var en av världens mest kända verksamma urmakare. Han var otroligt yrkeskunnig och flitig. Efter sin död blev han jämförd med Paavo Nurmi av pressen i New York. I början av seklet verkade Maukonen i S:t Petersburg och till hans kunder hörde bl.a. de tyska och ryska kejserliga hovleverantörerna. År 1916 flyttade han till New York där han skapade sig ett oförglömligt rykte. Hans klockor anses fortfarande vara stora rariteter. I Finland känner man endast till två kronometrar av Wäinö Maukonen. Den ena av dem är den här som finns vid Finlands urmuseum – den andra finns i presidentens slott. Maukonen gav president Relander klockan som gåva på sin 50-årsdag. 

 


Saara Oksanen

Saara Oksanen (1911–1994) fick lära sig grunderna i urmakaryrket av sin far Johan Arvid Oksanen (1885–1942) i den ur- och sportaffär som familjen ägde i Nickby i Sibbo. Efter att Saara Oksanen avlagt kursen som ledde till gesällexamen blev hon den första kvinnliga medlemmen i Finlands Urmakareförbund 1938. Som gesällarbete tillverkade hon en gångmodell




 



James C. Pellaton

James C. Pellaton (1873–1954) var en av de mest kända urmakarna i Schweiz på 1900-talet. Han verkade bl.a. som lärare och ledare för urmakarskolan i Le Locle. Efter att Pellaton gått i pension fortsatte han att tillverka fickur av toppkvalitet. Förutom att han tillverkade klockor med tourbillongång, som han gav sitt eget namn, gjorde han också gångverk till en del av Patek Philippes speciella urexemplar.

Gångmodellen Benoit tillverkad av Pellaton. Signatur: Création James Pellaton Dr hc Le Locle Suisse. Decoré de la Rose Blance de Finlande 1 er Ordre á Suomen Kelloseppäliitto ry 1949. JCP 2.



 


Lauri Helske

Lauri Helske (1893–1968) fick lära sig urmakaryrket i sin brors Iivari Helskes uraffär i Åbo under åren 1920–1932. Att han under sitt första läroår byggde ett sekundpendelur visar hans begåvning. Normalt tillverkade urmakarna ett sekundpendelur som mästarprov. Under senare år arbetade Helske bl.a. i Auran Kultaseppä Oy:s tjänst i Åbo samt i Sveitsiläinen Kelloliike Oy i Helsingfors. Helskes mål, och till och med passion, var att tillverka en så exakt mekanisk klocka som möjligt och detta lyckades han också med.




 



Stationsur

Förr hade Statens Järnvägar ett stort behov av klockor och sysselsatte ett stort antal urmakare. På varje station skulle det finnas åtminstone en klocka och på många stationer fanns det även en uteklocka på perrongsidan, så att resenärerna kunde se tiden medan de väntade på tåget.

I början av 1900-talet skaffade man trekantiga uteklockor till många stationer. Dessa hade mycket dekorativa gjutjärnsskåp och gasljus bakom glastavlor inne i skåpet.

Klockans egentliga urverk fanns i golvuret i stationens väntsal. Från golvuret gick det en lång axel genom väggen till visarna på uteklockan. Golvuret har tillverkats i Tyskland. Det har grahamgång men inget slagverk.

På stationsklockornas urtavlor var även eftermiddagstimmarna från klockan 13 framåt väldigt ofta utmärkta, eftersom man i tågtidtabellerna använde 24-timmarssystemet från och med maj 1928.

 
Väckarklockor

Väckarklockan är på ett sätt den grundläggande idén med mekaniska ur. De första mekaniska tidmätningsanordningarna som installerades i kloster meddelade bönestunder med hjälp av ljudsignaler och ”väckte” på så sätt klosterinvånarna till handling vid rätt tid.

I golvur har väckningsmekanism använts sedan början av 1700-talet och från franska bordspendyler utvecklade man i mitten av 1800-talet bordsur som var utrustade med en väckningsmekanism.

Först i början av 1900-talet började man använda väckarklockor på nuvarande sätt. En massproduktion av väckarklockor inleddes i Tyskland och man konstruerade väckarur för både reseförhållanden och nattduksbord. I stället för pendel har väckarklockorna en oro och därför kan de flyttas från ett ställe till ett annat utan att gången störs.

Efter armbandsuret är väckarklockan den mest utspridda klocktypen i världen och används av de flesta människor dagligen. Utöver väckarklockan har vi i dag mobiltelefonerna som utrustats med en väckningsfunktion. Som symbol för denna funktion i mobiltelefonen står den gamla goda väckarklockan med ”Musse Pigg-aktiga” klocköron.

 
Urmakarsläkten Elfström

Urmakarsläkten Elfström är den äldsta inom sin bransch i Norden. År 1763 flyttade den första urmakaren i släkten, Petter Elfström (1726–1799), från Stockholm till Lovisa. Släktens hemstad blev dock Viborg, där släkten utan avbrott drev en uraffär 1787–1939.

Bröderna Rudolf och Georg Elfström grundade en uraffär i Viborg år 1904. Affären hade framgång och var mycket uppskattad. Vid den tiden var Viborg Finlands näst största stad och S:t Petersburgs inflytande var starkt. Handelsförbindelserna var livliga. Elfströms affär innehade en minuthandel och en partiaffär och sysslade dessutom med urreparation och import.

I bombningarna under vinterkriget fick Elfströms affär en fullträff. Efter kriget år 1940 flyttade affären till Helsingfors centrum. Från år 1957 till 1979 sköttes den av Erik och Kalle Elfström under namnet Bröderna Elfström.


Den finländska urproduktionen 1940-1970 -
"knapphetens tid"

Tack vare den reglering av importen av klockor och reservdelar som börjat under andra världskriget kunde den finländska urindustrin uppstå. Vid övergången mellan 1940- och 1950-talet grundades ett tjugotal urfabriker och -verkstäder i Finland. Vid dessa fabriker tillverkade man i huvudsak större ur som vägg- och bordsur för husbehov.

Under återuppbyggnadstiden var de finländska urfabrikerna mycket kortlivade. Drygt hälften verkade i mindre än tio år och endast vid tre urfabriker fortsatte verksamheten i över 20 år. Efter att importen av klockor inklusive reservdelar avreglerats erövrade de schweiziska och tyska urmärkena åter marknaden medan de finländska urfabrikerna blev tvungna att stänga sina dörrar en efter en.



 



De första armbandsuren

Åren 1880–1910 användes armbandsur rätt allmänt som damsmyckeur samt i sportsammanhang och inom militären. År 1880 tillverkade schweizaren Constant Girard först i världen 2 000 armbandsur utrustade med ett metallgaller till skydd för urtavlan. Armbandsuren var avsedda för officerarna i den tyska kejserliga flottan.

En orsak till att armbandsuren blev vanliga var att kvinnornas sociala ställning förändrades. I och med första världskriget lämnade kvinnorna hemmen för att delta i arbetslivet. Klockan var nödvändig, men damkläderna hade ingen plats för fickklockor och i många arbetsuppgifter var det omöjligt att använda halsur. Därför gjorde man om halsuren så att man kunde ha dem på armen. På uret kunde man löda öglor för ett armband eller så sydde man en liten ficka av läder för uret och band fickan runt handleden. På 1920-talet kom det även ut färdiga läder- och metallarmband för hals- och fickur.

De första egentliga armbandsuren som tillverkades hade ännu till stor del samma form som halsuren. Boetterna buktade utåt och uppdragskronan hade en hals.

Tiden mellan 1910 och 1930 kan anses vara armbandsurets försöksperiod. Då experimenterade man vilt med olika tekniker och former. Art deco-stilen på 1920-talet gav upphov till den fyrkantiga urtavlan. Vackra exempel utgör herrarmbandsuret med graveringen ”6.10.1918. Brynolf” och Movado-armbandsuret med guldboett från 1920.

 


Stima – pappersinsamlingsur

Efter andra världskriget började man samla in pappersavfall. År 1943 grundades Jätekeskus Oy. Man lockade folket att samla papper mot olika slags belöning. Först fick man socker och ris som belöning, senare fick man även bl.a. klockor och bordssilver samt leksaker för barn.

I början av 1950-talet inleddes kampanjen ”Byt papperet mot en klocka”. För att få en klocka skulle man samla 500 kilo papper och dessutom betala 1 500 mark.


Armbandsur efter andra världskriget

Armbandsuret blev pålitligare främst på grund av två väsentliga förbättringar: vattentätheten och stötsäkerheten. De uppfanns redan på 1920-talet och utvecklades betydligt på 1930-talet. Under andra världskriget inleddes massproduktionen av vattentäta och stötsäkra klockor.

Under 1930-talet gjorde man endast små förbättringar i armbandsurets etablerade grundkonstruktion. Uren blev tunnare och nya material och produktionslösningar togs i bruk. Tack vare förbättringarna gick gångavvikelsen i armbandsuren ner till mindre än 10 sekunder/dygn vid 1960-talets början.

Elektroniska armbandsur

Under senare hälften av 1900-talet fick det mekaniska armbandsuret konkurrenter. Max Hentzel presenterade det första elektroniska armbandsuret år 1954. Det var ett transistorstyrt stämgaffelsur. År 1957 började den amerikanska urfabriken Hamilton tillverka armbandsur som fungerade enligt denna princip.

Den schweizisk-amerikanska urfabriken Bulova vann stor popularitet i början av 1960-talet tack vare sitt stämgaffelsur, som man under samma decennium hann producera i över 2 miljoner exemplar.

År 1967 offentliggjorde forskningscentret vid den schweiziska urindustrin prototypen för kvartsarmbandsuret, Beta 1. År 1969 började den japanska urfabriken Seiko marknadsföra analogiska kvartsur utomlands.

 
Automatiska armbandsur 

Den industriella tillverkningen av armbandsur med automatisk uppdragning inleddes år 1922, då System Leroy presenterades i Frankrike. Mer känd är dock den automat som engelsmannen John Harwood patenterade år 1923. Harwood hade fått idén om ett ur som drog upp sig själv när han betraktade gungande barn. Automatiska armbandsur av märket Harwood hade redan före 1926 tillverkats i över 100 000 exemplar.

De första automatiska armbandsuren var rätt så osäkra, för de orkade gå endast om de bars av mycket livliga personer. De automatiska armbandsuren blev vanliga först på 1950-talet.

 
Kronografer  

En klocka som förutom ett vanligt urverk har en tidtagningsmekanism kallas kronograf. Den första armbandskronografen presenterades av den schweiziska urfabriken Moeris redan år 1910, men allmänna blev de först på 1920-talet när den breda allmänheten börjat intressera sig för idrott.

 
Damsmyckeur

Damsmyckeur började bli vanliga på 1930-talet. På 1940-talet hade en modemedveten fru ett sockerbitsur på armen i ett bandliknande armband av läder eller i ett flätat armband. Armbandet till ett smyckeur hade större betydelse än armband till andra ur. Uret och armbandet är särskilt utsmyckade. Särskilt på art deco-tiden på 1920-talet var damsmyckeuren små konstverk.



 



Movado Museum Watch

Movado Museum Watch, som Nathan George Horwitt (1898–1990) har designat åt Movado år 1947. Den egentliga produktionen av uret inleddes först 1965. Uret blev valt till MoMA-samlingen vid museet för modern konst i New York och fick sitt namn på basis av denna händelse. 

 

Zenith Finlandia Spektrolite Gold

År 1985 presenterade Zenith sin nya klockkollektion Zenith Finlandia. Kollektionen uppkom i finskt-schweiziskt samarbete. Urtavlorna som tillverkats av spektroliten slipades i Finland. Från och med 1988 använde man även finländskt guld i Finlandia-uren.

I Finland såldes ca 4 500 Finlandia-ur. Därutöver tillverkades ett numrerat parti på ungefär 80 fickur. Under president Mauno Koivistos tid använde presidentkansliet Zenith Finlandia-ur som statsgåvor. Av statsöverhuvud har bl.a. Sovjetunionens sista president Michail Gorbatjov fått ett Zenith Finlandia-ur i gåva av Koivisto.


Citizen Ana-Digi –den mest sålda klockan i Finland

År 1978 lanserade Citizen det första Digi-Ana-armbandsuret på julmarknaden. Citizen Ana-Digi blev den genom tiderna mest sålda klockan i Finland. Under de bästa åren såldes den i tiotusental. I Finland har Ana-Digi relativt sett världens största marknadsandel.




 






Swatch

I mitten av 1970-talet drevs den schweiziska urindustrin in i en kris. Som en motstöt mot den billiga japanska urproduktionen lanserade man Swatch -armbandsuren år 1982.

   

Armbandsur för barn

Amerikanaren Herman ”Kay” Kamen, som bevakade upphovsrätten till Walt Disney, kom år 1932 på idén att skapa en urtavla, där Musse Pigg visade tiden med sina armar. Modellen såldes till Ingersoll-Waterbury Clockcompany. Därmed började framgången för billiga ”barnur”.



 



Suuntos armbandsdatorer

Suunto Oy uppstod år 1936, när Tuomas Vohlonen uppfann den vätskefyllda kompassen. Som grund till världens första vätskefyllda kompass använde Vohlonen en vaselinburk och det genomskinliga locket till fruns puderdosa. Nuförtiden hör Suunto Oy till världens ledande tillverkare av kompasser och andra mätinstrument.

På 1970-talet var Suunto först ut på marknaden med en kompass avsedd för dykare. På 1980-talet kom de första dykardatorerna som också mätte trycket och temperaturen. I dag finns det armbandsdatorer för många olika ändamål i Suuntos kollektion.

 


Digital tidvisning

Analogiska klockor har en urtavla med fasta siffror och visare som visar tiden. Digitala kallas klockor med en föränderlig numerisk display.

Den digitala displayen uppfattas som en 1960-talsuppfinning, men i själva verket är den mycket äldre. Redan på 1880-talet tillverkade vissa urfabriker fickur med digital display. Dessa klockor kallades träffande Jumping Hour-klockor för timmarna och minuterna, som visades på sifferplattor genom öppningarna på urtavlan, roterade med ett hopp när en ny siffra blev synlig.